I
Det jag kommer att berätta är en sann historia, det vet jag nu. Men inte i början. Ingen vet i början av en historia att den redan har börjat.
Jag var nämligen upptagen av att springa på löpbandet och hade du sett mig då skulle du förstått att jag inte hade mycket energi över för någonting annat. Som till exempel att titta på folk nere på plan 2 i Sollentuna Centrum. Jag var ingen löpare, jag var frilansskribent.
Och jag var där för att bli av med skrivkrampen som hade förföljt mig länge. (Om du undrar om man kan springa ifrån ett sådant spöke så är svaret nej, men någonting måste man ju försöka och jag hade försökt allt annat).
Nu är jag där igen, går runt i cirklar när jag borde komma till saken.
Jag såg honom innan han såg mig. Genom svettgardinen framför mina ögon såg jag en man som i sin rock och skrynkliga kostym påminde mig om Columbo. Du kanske minns honom, den tankspridda men skarpsynta detektiven på teve? Och ja, kostymen var så skrynklig att jag såg det från plan 4.
Han hade med sig en stor, vit plastpåse och en liten pall när han gick runt, ett steg ditåt, två ditåt, stannade, funderade, som om han letade efter något.
Jag hoppade upp och ställde mig med benen på båda sidor av löpbandet, och händerna i sidorna som Stålmannen (tyckte jag själv). Jag tryckte på den stora röda knappen i mitten och så fort bandet stannade hoppade jag ner och sprang in till omklädningsrummet. Jag bytte om, och utan att duscha, lämnade jag gymmet. Jag erkänner att jag nästan sprang ner för att säga till honom. Visst var det förbjudet att tigga inne i centrum?
Under tiden hade mannen hittat ett ställe för sitt lilla bord och sin stol. Han satt bredvid trappan och gjorde – ingenting. Han bara satt där med fingrarna sammanflätade och tittade rakt framåt med ett litet leende på läpparna. Bordet var litet, precis som pallen han satt på, hade jag suttit där hade de sett ut som dockmöbler, men för mannen passade de perfekt. Jag låtsades vara på väg mot garaget för att få en bättre titt och då såg jag att förutom en till pall på andra sidan bordet så hade mannen två lappar på bordet.
På den ena stod det ”Insättningar” och på den andra ”Uttag.”
Jag skakade på huvudet och sedan, ifall han iakttog mig, tog jag mig om pannan som om jag glömt något, dels för att han inte skulle tänka att jag hade skakat på huvudet åt honom, dels för att kunna rättfärdiga mitt beslut att gå åt fel håll i rulltrappan.
Jag ville veta vad som pågick.
Hade mannen försökt att stoppa folk som gick förbi som de på första våningen som sålde mobilabonnemang så hade jag nog inte lagt ens märke till honom. Man blir ganska van vid att gå förbi försäljare och tiggare, eller hur? Men han bara … satt där. Och väntade.
Väntade på vad? Det var det jag ville veta. Oj, vad jag ville veta, men som journalist ville jag helst observera och inte vara del av storyn själv, så jag tog en promenad runt hela våningsplanet, utan att släppa mannen med blicken.
Det var mycket folk i Sollentuna Centrum en lördagseftermiddag som denna. Barnfamiljer samlades på andra sidan trappan och folk rusade till höger och vänster, somliga i tajta träningsbyxor på väg till gymmet, andra med tunga påsar från ICA, och en del i tajta träningsbyxor med tunga påsar från ICA. Alla tittade på mannen, men ingen pratade med honom.
Han sökte inte heller kontakt med någon utan tittade bara rakt fram och tog ibland några djupa andetag. Sättet som han plötsligt hade dykt upp på och hans lugn fick honom att framstå lite mystisk. Ingen visste varför han var där, förutom han. Han visste något som ingen annan visste, per definition, och även om jag kanske var den ende som var nyfiken på att veta det han visste – varför han var på shoppingcentrumet och vad han gjorde där – så räckte det för mig.
Han var alltså ingen tiggare … men vad var han?
Jag lämnade min trygga position bakom en pelare och tog några steg framåt, med händerna i fickorna. Jag visslade några takter, men när jag fattade att jag visslade på Pippi Långstrump slutade jag och gick fram till mannen och hans bord.
”Jaha, ja,” sa jag. ”Vad händer här då?”
Som journalist hade jag lärt mig att den raka frågan är den bästa frågan.
Mannen vände på huvudet och log åt mig, men sa ingenting. Han kanske också var journalist och visste om knepet att om man inte säger någonting, kommer den andra personen så småningom att fylla tystnaden.
”Jaha, uttag… kan jag få fyrahundra då?” sa jag.
Han sa fortfarande ingenting så jag fortsatte:
”Skojar bara.”
”Du kan inte ta ut något utan att sätta in någonting först,” sa mannen plötsligt. Hans röst var hes, på det viset som folk pratar när de låtsas vara gamla.
Jag skrattade nervöst.
”Ja, så är det nog på alla banker. Men tyvärr så har jag inga kontanter på mig. Ingen har det nuförtiden,” sa jag och klappade på mina fickor för att visa att de var helt tomma.
Samtidigt var jag lite besviken på att mannen hade visat sig vara en tiggare, eller en bluffare i alla fall. Han hade en smart strategi, men som alla skojare så ville han åt mina pengar.
Han svarade inte vilket gjorde mig osäker. Jag tyckte också lite synd om honom.
“Men OK, jag kan sätta in lite, kanske. Jag kan swisha…?”
“Ånej, inte pengar. Jag tror inte på pengar. Jag handlar i historier. Berätta en för mig så får du höra så många du vill, eller behöver,” sa han.
”Nu förstår jag inte. En historia?”
“Men först måste du berätta en för mig. Den kan vara kort eller lång, rolig eller sorglig, sann eller icke, det är helt upp till dig. Men för att få höra en historia så måste man först sätta in en historia.”
Det var inte vad jag hade förväntat mig, måste jag erkänna. Jag blinkade flera gånger, fortfarande förvirrad.
”Alltså, för att få höra en story så måste jag berätta en. Jag vet inte…”
”Efter att du har satt in en historia så kan du ta ut så många som du vill den gången, men först måste du göra en insättning.”
Jag skrockade.
”På det viset?”
Jag var jättenyfiken. Jag ville absolut höra hans historia. Jag satte mig på pallen.
”Vad bra. En kopp te kanske?” sa mannen.
Från nära håll såg jag att mannen var ännu äldre än jag hade först tänkt. Skulle jag gissat så hade jag nog sagt att han var minst 80, men kanske till och med 90. Jag var inte särskilt bra på att gissa ålder. Mannen hade en hållning som tydde på att han hade varit längre en gång i tiden, fast aldrig särskilt lång. Hans hud var läderaktig och trots att hans hår var helt vitt, så fanns det mycket av det.
”Ja, tack,” svarade jag trots att senaste gången jag hade druckit te var på 90-talet och då av misstag. Jag var en kaffeperson, men nu ville jag inte göra någonting som skulle förstöra mitt möte med mannen. Han tog upp en termos och en kopp och hällde upp lite te. Jag tackade och smakade på teet. Mannen sa ingenting, utan satt bara där och betraktade mig med ett vagt leende på läpparna. Han hade säkert låtit mig sitta där i timmar.
”En historia alltså?” började jag och ställde koppen på Uttag-lappen på bordet.
”Var så god.”
”Varför?”
”Det är inget måste, men det var du som kom till mig och enligt mina regler måste du berätta en historia för att få höra en. Vill du höra en historia?”
Finns det någon, någonstans i historien som har svarat nej på den där frågan? Till och med Adam och Eva ville höra en historia, i historien om Adam och Eva. Vi har byggt allt vi har på historier: vår kultur, våra krig, vår fred, vår ekonomi, våra religioner, våra hjältar och skurkar.
Egentligen var frågan om jag ville höra en historia berättad av en man som såg ut som Columbo på vift och som bjöd te på folk i ett shoppingcentrum i Sollentuna?
Det är klart jag ville men min hjärna var helt tom så jag fick panik.
Till slut berättade jag ett gammalt skämt jag kanske hade läst i Kamratposten en gång i tiden, och jag kan inte säga att jag var stolt över det. Jag var ju frilansskribent, jag borde ha haft en hel kappsäck av historier men inte en enda dök upp.
Vad jag berättade var en Bellman-historia där en norrman, en tysk, en amerikan och så klart Bellman tävlade om vem som hade den största gården. Tysken sa att hans var så stor att han inte ens kunde se hela från sitt köksfönster. Norrmannen kontrade med att säga att hans var så stor att det tog en hel dag att gå runt den. Amerikanen skrattade och sa att hans gård var så stor att det tog en hel dag för honom att köra runt den med bil.
”Och då sa Bellman,” sa jag och närmade mig punchlinen, ”jag har också haft en sådan bil.”
Jag nickade för att markera att min story var slut, och sa lite skamset:
”Jag vet inte om det där var något. Det var väl mer som ett skämt i och för sig, inte en historia…”
“Alla historier duger här, vare sig den är lång eller kort, rolig eller sorglig, sann eller icke, det är helt upp till dig,” sa mannen. Jag kände igen beskrivningen, han hade sagt det förut. Han hade nog sagt det många gånger. Han värmde sina händer på tekoppen.
Jag drack lite av mitt te. Nu var det hans drag, och min tur att vänta.
”Tack för historien, och insättningen,” sa mannen.
”Var så god.”
”Var det något mer?”
”Är det OK om jag gör ett uttag direkt?”
”Förstås. Nu, eller senare. En eller flera historier. Men varje gång du sätter dig här måste du först göra en insättning.”
”Jag tror jag skulle vilja höra en historia,” sade jag.
”Då så,” sade mannen och tog fram sin termos igen. ”Mer te?”
Jag visade att jag hade lite kvar och mannen drog sin stol närmare bordet, och mig, och började berätta.
”Det jag kommer att berätta för dig nu,” sa han, ”är en sann historia. Kom ihåg det.”
Jag nickade. Jag var rädd att om jag sa något skulle det starta en ny konversation, och jag ville bara höra hans historia.
”För fyrahundra år sedan, i landet vi nu kallar Bulgarien, fanns ett furstendöme som hette Labernus. Ja, nu råkar det faktiskt vara så att Labernus är så litet att det fortfarande finns kvar, men inte ens bulgarerna vet om det. De tror att det bara är Bulgarien alltihopa där. Men det är det alltså inte,” började mannen.
Jag hade aldrig hört talas om Labernus, men jag hade bestämt mig för att ge mannen en chans. Det värsta som kunde hända var att jag skulle jag slösa bort en kvart på en pall.
”På den tiden var Labernus redan ett gammalt furstendöme vars rötter gick tillbaka till de första korstågen. Labernus var ett kunskapscentrum så viktigt att Rikard Lejonhjärta tog en omväg på flera hundra mil på väg till Jerusalem för att få träffa de lärde i staden.”
Snart hade jag glömt att jag satt på en pall i ett shoppingcentrum. Mannens röst – hes med några små hostningar här och var – var hypnotiserande och hans sätt att beskriva Labernus och slottet där Prins Fabian och hans sköna dotter Felicia bodde fick mig att resa tillbaka i tid och rum.
Jag var i trans.
Hur länge?
Enligt min klocka så var jag inte där mer än åtta minuter, men i mitt huvud kändes det som åtta månader. Under de åtta månaderna färdades jag från Labernus till Paris och London, åkte luftballong, slogs med björnar – de bulgariska björnarna, som är störst i världen – och räddade Felicia från rövare två gånger innan jag kom fram till Rom där historien slutade.
Det var en fantastisk historia med allt. Kärlek, hat, brödraskap, systerskap, skurkar, hjältar, äventyr, och höga berg att bestiga.
Jag vill inte berätta hela historien här, eftersom det inte är det som är poängen. Poängen var att när jag gick upp från pallen kände jag mig redo för vad som helst. Det var som ett elixir för själen, precis vad jag behövde. Jag hade kommit ner för att skicka iväg gubben, men nu kändes det som att han lyste upp hela våningen.
”Wow, det var verkligen en bra story,” sade jag när han kom till slutet. ”Och en sann historia säger du?” fortsatte jag och log.
”Sann historia. Hörde den från en säker källa,” sa mannen och log tillbaka. ”Men jag kan inte avslöja mina källor, förstår du säkert.”
Jag tackade mannen och gick upp, och märkte att mina ben kändes smidigare och starkare än på länge. Jag var bara 56, egentligen en man i mina bästa år, men åren med kaffe vid tangentbordet hade satt sina spår.
Jag log åt de andra som hade stannat och tittat på mig och mannen vid bordet. En kvinna i träningsbyxor stoppade mig genom en hand på mitt bröst.
”Vad handlar det här om?” frågade hon.
”Det är … han berättar …” började jag, men kunde inte hitta orden. ”Det är … faktiskt bra.”
Hon skrattade lite nervöst och tog några steg mot mannen.
“Vad är det här för något? ’Uttag?’ Aha, är det en bank?” log hon.
Jag flyttade på mig och låtsades knyta skorna, men jag kunde ändå inte höra deras konversation, och gick vidare. När jag lämnade centrumet en kvart senare så satt hon på pallen med hakan i händerna och lyssnade på mannen. Bakom henne fanns redan en kö av nyfikna människor som väntade på sin tur.
Och jag gick hem och skrev ner historien om Labernus, eller i alla fall det jag kom ihåg. För första gången på ett år skrev jag till framåt småtimmarna.
II
Sollentuna hade redan allt man behövde, och lite till. Det fanns fina restauranger, bra kommunikationer, ett stort kommunhus, pubar, idrottsplats, affärer, och nu hade vi också en kändis.
Det är svårt att säga exakt hur många gånger jag besökte honom där i centrum, men jag vet att varje gång jag gick till gymmet genom andra våningen så satt han där på sin pall i sin tweedkavaj, med en termos på golvet bredvid stolen. Oftast var han inte ensam heller. Han hade inget kösystem, men på något sätt fungerade hans icke-system så att alla som ville fick sin tid med honom.
Varje gång jag var där så försökte jag lära mig mer om honom. Jag ville höra hans egen historia. Vem var han? Hur gammal var han? Var kom han från? Hur länge hade han hållit på med sin mystiska verksamhet? Var fick han pengar ifrån?
Utan framgång. Tre månader senare visste jag inget mer om honom, inte ens hans namn. Jag frågade honom ett par gånger, men han undvek att svara eller skojade bort det genom att sätta handen bakom örat och låtsas att inte höra mig. Han sa att jag fick kalla honom vad jag ville, så jag testade lite olika namn, men inget av dem verkade träffa rätt. Jag hörde folk prata om honom som Tegubben, men det tyckte inte jag passade. Det var inte för teets skull man gick dit.
Till slut kallade jag honom bara José. Det var mitt lilla skämt.
Han var ju som H.C. Andersen.
Efter ett tag började det dyka upp artiklar om honom i lokaltidningen, men de handlade också om människor som hade träffat och blivit inspirerade av honom. Det var till exempel en bankdirektör som hade startat ett magasin – Situation Sollentuna – som ungdomar och hemlösa kunde sälja för att försörja sig. Tidningen hade stor framgång, och samma bankdirektör byggde senare bostäder, också för ungdomar och hemlösa. (Han byggde också en padelhall till Sollentunavallen, men ingen är perfekt.) En ensamstående mamma, Jeanette hette hon, skrev en roman efter att ha träffat mannen.
Jag ska nog nämna att jag var journalisten som skrev artiklarna. Jag var fascinerad av mannen och var nog själv ett exempel på en som hade fått hjälp av honom. Min roman låg fortfarande halvfärdig i byrålådan men åtminstone skrev jag artiklar igen. Jag fann modet att försöka sälja in en artikel om mannen till The Guardian och New York Times. De tackade nej, men jag kände att jag var med i matchen igen.
Efter ett helt år och flera artiklar visste jag ändå nästan ingenting om honom.
Jag såg att han blev mer och mer populär. Efter mitt första besök gick jag tillbaka några gånger, berättade en kort historia om någonting som hade hänt mig den veckan, och lyssnade sedan på honom. Ibland tog jag ut tre eller fyra historier, satt och drack te och bara lyssnade.
Jag skrattade och jag grät, och ibland gick jag till honom när jag var uttråkad för att få energi. Andra gånger var jag rastlös men gick hem lugn och tillfreds.
Och vissa historier var helt enkelt underhållande.
Jag vet inte om han berättade mina historier vidare, men jag såg honom aldrig anteckna någonting och så vitt jag vet spelade han inte in våra konversationer heller.
Jag berättade om honom för alla jag kände, skickade vänner dit för att prata med honom. Alla som gjorde det kom tillbaka nöjda – men ingen ville berätta vad han hade sagt. Jag berättade inte heller historierna för någon, men jag skrev ner de flesta så att jag inte skulle glömma dem. José förbjöd mig aldrig att återberätta historier, men på något sätt blev de personliga skatter man bar med sig, precis som han bar med sig sin pall och sitt bord varje dag.
Butikerna runt om mannen stängdes och öppnades igen som något nytt men han var kvar på samma ställe. Det lustiga var att inte ens ett ”virtual reality showroom” som öppnades bara tjugo meter från mannen kunde konkurrera med honom.
Även jag förändrades. Eftersom jag fortfarande låtsades att jag var där för att gå till gymmet, gick jag ner i vikt och kunde ta på mig jeansen från den översta hyllan – där jag sparade byxor jag gillade men som inte längre passade – igen.
Med tiden blev jag nästan besatt av honom. Jag ville veta allt om honom.
Vad var hans historia egentligen?
Han pratade inte om Gud, han ville inte predika, han verkade inte vara troende på det viset även om jag någon gång såg en präst sitta vid hans bord. Ekonomi eller politik var inte heller ämnen han pratade om, men jag hörde att politiker kom till Sollentuna för att träffa honom. Det snackades till och med om att kungen skulle komma.
En kväll skrev jag ner allt jag visste om honom. Listan blev kort, den hade bara tre punkter.
- Alla hans historier började med ”Det jag kommer att berätta”.
- Han var där varje dag, måndag till söndag, från morgon till kväll.
- Han pratade flera språk: svenska, engelska, franska, spanska, tyska, finska, farsi, japanska, och flera andra jag inte kände igen.
Jag ville ha svar. Jag var ingen Hercule Poirot eller Sherlock Holmes, utan bara en frilansskribent, men jag hade läst hundratals detektivromaner (och även skrivit två som ”Rasmus Ø” när danska kriminalböcker var som hetast). Jag visste hur det gick till.
Spelet, som Sherlock Holmes skulle sagt, hade börjat.
III
Som frilansare var det enkelt för mig att hitta tid för mysteriet. Om någon frågade vad jag höll på med så var mitt svar att jag gjorde research för en kommande bok. Det lät spännande och intressant så jag fick oftast inga följdfrågor.
Mannen verkade alltid vara i centrum men naturligtvis kunde han inte bokstavligen alltid vara där. Han kom och gick, som alla andra pendlare. Han kunde inte bo där inne.
Eller?
Det tog mig två dagar, nio koppar kaffe, sex mackor, tre croissants och fyra kanelbullar att lista ut hans schema. Det tog två dagar eftersom jag var tvungen att dubbelkolla att det faktiskt var ett schema, och fyra bullar eftersom de var himmelskt goda.
Han dök upp klockan tio båda dagarna, och klockan åtta på kvällen packade han ner sina saker och gick målmedvetet, förutom när han såg mig på caféet, ställde ner bordet och pallarna, lyfte på hatten, och fortsatte mot utgången.
Den tredje morgonen stod jag utanför samma utgång, den mot kommunhuset, och väntade på honom under ett träd. Problemet med min plan var att det finns flera ingångar till Centrum, och att det dessutom finns två utgångar från tåget. Om han nu tog tåget, vilket inte alls var säkert. Han bar ju på bord och pallar. Å andra sidan, om han själv bodde nära en station, så var det ju inte en omöjlig uppgift att sedan bära dem från Sollentuna station in till Centrum.
Han hade sin plats i mitten av shoppingcentret, så den gav mig inte heller några ledtrådar till varifrån han kom.
Jag stod där i tjugo minuter och såg tre tåg komma till stationen. Mannen var inte på något av dem vad jag kunde se, men när jag gick in halv elva, så satt han redan där bakom sitt bord och lyssnade på en ung kvinna som berättade en historia. Han lyfte på hatten, men sa ingenting.
Dagen efter gick jag till plattformen för att bättre se alla som klev av tåget, men han var inte där.
Dagen efter det kom jag till stationen redan klockan nio, men såg inte mannen.
Dagen efter det klockan åtta. Han var inte där.
Han tog inte tåget. Det var min slutsats.
Jag insåg också att det förstås hade varit smartare att följa mannen när han lämnade centrumet, inte vänta på honom när han kom dit.
Sen var jag tvungen att resa bort på ett jobb en vecka, men när jag kom tillbaka var jag taggad. Jag tog en fönsterplats på samma café som förut, en kopp kaffe, tre kanelbullar och väntade på att klockan skulle bli åtta. (Visst, jag var där redan klockan fem och visste att han inte skulle gå så tidigt men … visst nämnde jag de där bullarna?)
Jag såg honom gå långsamt förbi caféet och gömde mig bakom en tidning, sedan väntade jag en minut innan jag följde efter. Jag gick fort, men när jag kom till svängdörren nere vid ingången var han ändå redan borta.
Samma sak hände dagen efter och nu anade jag att han visste vad jag var ute efter. Jag tror han visste att vi lekte katt och råtta, även om jag inte visste vilken av dem vi var. Jag kände mig nog som katten, om inte han var en listig katt som, likt en James Bond-skurk, lurade råttan i en fälla (för att blanda metaforer).
Jag bestämde mig för att vara ännu listigare. Jag tog en paus. Jag ville att han skulle tro att jag hade gett upp. Jag ville att han skulle glömma bort mig helt och hållet. Jag började handla i en annan mataffär, gick inte till gymmet i centrum, och cyklade i stället till ett café i Helenelund för helt andra bullar.
Två månader senare, några veckor före jul, tog jag upp spelet igen. Jag iakttog honom från restaurangen på plan 2 och när han packade ner sina saker, lyfte jag tidningen framför ansiktet och följde hans promenad. Han lyfte inte på hatten mot mig. Det var ett bra tecken.
Med tidningen fortfarande framför mig följde jag honom till utgången och mot stationen. Jag kastade tidningen i en papperskorg och tog på mig glasögon och ett lösskägg som jag köpt för ändamålet. Jag höll mig femtio, sextio meter bakom mannen.
Jag såg min chans när han tog hissen upp till plattformen. Jag fixade till glasögonen och skägget och sprang snabbt upp i trappan och genom spärrarna innan han kom upp.
Med ryggen mot spärrvakten köpte jag en kaffe medan jag höll koll på José genom reflektionen i metallen på kaffemaskinen. Jag såg honom gå förbi och andades ut bakom kaffemuggen och skägget.
Jag kollade att vi inte klev på samma vagn och när jag såg att han hittat en sittplats i en ensam fyra, gick jag fram till honom och satte mig mittemot. Hans bord och pallar var på golvet bredvid, tekopparna i en korg i hans knä.
“Jobbig dag?” frågade jag. ”Du jobbar långa dagar.”
”Det var en bra dag. Verkligen,” svarade han.
“Vad är en bra dag för dig? Om jag får fråga.”
“Det är alltid en bra dag när historierna går fram och tillbaka över bordet.”
“Visst, visst. På väg hem nu?”
“Ja.”
“Långt dit?”
“Kanske.”
“Kommer du från Sollentuna?”
”Jag kommer och går,” sa mannen långsamt.
“Varför just Sollentuna? Varför är du här?”
”Varför inte? Det är fint här. Fina människor.”
“Varför tar du inte betalt? Du har en bra kundbas redan.”
”Kundbas?” Mannen skrockade och började samla ihop sina saker.
”Behöver du hjälp?”
”Ja, gärna. Om du skulle kunna ta bordet till dörren, det vore snällt. Jag tar det därifrån.”
“Jag kan bära det hela vägen.”
”Det är klart,” sa han.
Jag bar bordet till dörren och tryckte på knappen. Han gestikulerade till mig att gå av först. När jag gått ut på perrongen och vände mig om, så ryckte han tillbaka bordet och lyfte in det precis innan dörrarna stängdes. När tåget gick såg jag hur han lyfte på hatten.
Jag kom aldrig närmare än så. Jag vet inte hur han hela tiden lyckades finta bort mig, eller om det ens var det han gjorde. Han kanske flyttade, eller den där gången på tåget kanske var bara en skenmanöver.
Sedan fick jag ett förlagskontrakt. Min roman var klar och skulle publiceras så jag gav upp jakten på storyn om José. Jag var på teve och radio och reste runt landet för att sälja boken och hade nästan, nästan glömt mannen.
En kväll när jag var på besök på Sollentunas bibliotek, såg jag honom gå förbi. Jag ursäktade mig och sprang ut, och till min förvåning stod han kvar vid fontänen på Aniaraplatsen.
”Ursäkta,” ropade jag.
”Ja, ja,” svarade mannen.
”Ville bara säga hej, det var längesen vi sågs. Allt bra?”
”Ja, allt är bra. Grattis till boken,” sa han. ”Det var en bra historia. Tack för att du berättade den.”
Jag skrattade. ”Ja, det kanske det var. Tack själv för alla dina historier. De är nog med i min bok.”
”Jag hoppas det,” sade mannen. ”Historier ska berättas vidare. Så lever vi alla vidare.”
Det var först då jag märkte att han inte hade sitt bord med sig. Inga pallar, inte ens termoskannan hade han med sig.
”Vi ses,” sa jag när mannen hasade iväg igen.
I stället för att gå tillbaka till biblioteket där 35 personer väntade på att höra mer om min Kreativa Process gick jag in i centrum. Jag gick till cafét och köpte en kanelbulle, och sedan tog jag en sväng runt andra våningen.
Där möttes jag av en sorglig syn. Ett ensamt bord och två stolar, med en termos på golvet. På bordet fanns två laminerade papperslappar där det stod ”Uttag” och ”Insättningar”.
Jakten var verkligen över. Jag skulle aldrig mer se honom. Jag satte mig på pallen, tog en kopp te, och smakade på kakan.
Ja, ja, det var den historien. Det var längesen.
Vill du höra en till? Jag berättar gärna.
Men först måste du berätta en för mig. Sådana är reglerna.
Först publicerad i antologin “Sällsamma Sollentuna” 2022.