I
Det jag kommer att berätta är en sann historia, det vet jag nu. Men inte i början. Ingen vet i början av en historia att den redan har börjat.
Jag var nämligen upptagen av att springa på löpbandet och hade du sett mig då skulle du förstått att jag inte hade mycket energi över för någonting annat. Som till exempel att titta på folk nere på plan 2 i Sollentuna Centrum. Jag var ingen löpare, jag var frilansskribent.
Och jag var där för att bli av med skrivkrampen som hade förföljt mig länge. (Om du undrar om man kan springa ifrån ett sådant spöke så är svaret nej, men någonting måste man ju försöka och jag hade försökt allt annat).
Nu är jag där igen, går runt i cirklar när jag borde komma till saken.